Skönhetsideal
Om man känner sig lite blek och glåmig i Sverige kan man önska att man vore i Korea. Här (liksom i stora delar av nordostasien) är blekhet något mycket eftersträvansvärt. Min tredje dag i Korea råkade jag beklaga mig för en av koreanerna att den svenska sommaren varit dålig och att jag "var sååå blek". Hon nickade glatt "Yes!" Det roliga, förutom att det framstod som om jag satt där och skröt, var att jag med koreanska mått skulle betrakats som helt klart alldeles för brun.Fieldtrip med KUBA
Igår (fredag) anordnade våra universitetsbuddies en utflykt till ett traditionellt koreanskt ja, jag vet inte riktigt vad man ska kalla det. En asiatisk variant av stugby kan man säga att det var. Den låg ungefär en timme från universitetet i nordlig riktning, ungefär 45 minuter ifrån den nordkoreanska gränsen. Nu blir det lite "Packat och klart"-termer igen men hur tusan ska man annars beskriva ett sånt här ställe. Det låg mycket vackert på en stor kulle med omgivande trädklädda berg runtomkring. Man sov på tunna täcken på golvet men det var helt ok eftersom det här med golvvärme helt seriöst har funnits i Asien lääänge. Fråga mig inte hur, jag antar att man inte la in slingor under golvet på sitt 1700-talshus, men det kanske fixade sig med eldning eller något. Vad vet jag.
Varmt och skönt var det iallafall. Svinkallt var det däremot utomhus. Präktig som jag var hade jag naturligtvis med mig varma stickade tröjor och kunde gå runt ganska oberörd medan singaporianerna som påstod att de aldrig upplever kyla under 24 plusgrader frös rätt rejält i sina tunna munkjackor. Synd att jag inte fullföljde min plan att ta med mig min nyinköpta mössa. Då hade jag verkligen kunnat plocka skandinaviska poäng.
Kvällen bestod av en koreansk barbeque, stora mängder koreansk alkohol, helt obegripliga lekar, en mycket avancerad dragshow-mimning för att vara utförd av ett gäng universitetskillar och slutligen ett mysigt födelsedagsfirande av Park, killen som hjälpte mig med mobiltelefoninköpet. Då var vi bara min KUBA-grupp och vi var i vår egen stuga och åt tårta och kanderade popcorn.
Hela vistelsen präglades av extrem lägerkänsla. Ibland kände jag mig förflyttad till lågstadieläger på Vieboda när kläderna luktade lägereld, lekar lektes och koreanska killar kom springande med sitt täcke som en mantel à la superman. De gör sånt helt oironiskt, bara ren och skär åttaåringsglädje.
Lite bilder
Lite bilder från igår, onsdag den 26 september.
1. Hög fin skyskrapa
2. Helena och jag försöker hitta en park
3. Mer skyskrapa
4. I parken kan man hyra cyklar. 3 000 barn har kommit på den idén och vinglar runt på en stor plan
5. Utsikt över Han River och norra sidan av stan (där jag bor)
6. Monument i parken
7. Lunch i den gyllene skyskrapan builiding 63
8. Glatt och gosigt djur i building 63
9. Dagens sällskap Helena + Yvon och Kathy från Taiwan
10. Starbucksfika
Han river
Tänk två personer:
Vi räknar lågt med med en timlön på 40 kronor efter skatt vardera, en bensinkostnad på extremt låga 50 kronor, ett sammanlagt bilslitage på minimala 5 kronor, en tidsåtgång på 8 timmar per person (ja men vi var bara ute i skogen i 5 timmar) Jaha men hur tid la du ner på att rensa massan med skogsmaterial från massan med svamp? För att inte tala om att åka bil, rota fram svampkorgen, sitta i hallen och försöka kränga av sig stövlar. Sånt tar tid!
Det innebär att svampen kostade sammanlagt: 695 kronor OCH dåska det tilläggas att ibland kommer dessa svampmänniskor (vilka jag har har oroväckande många i min närhet) hem och säger: "nej det var dåååligt med svamp idag, vi fick väl kanske 20 kantareller". 34,75 kronor kantarellen blir det!
Man har dessutom inte koll på det här med komparativa fördelar vilket jag har pluggat hårt på sistone. Eller comparative advantages som man säger om man vill vara lite flashig. ÄVEN om man plockar svamp mer effektivt än professionella svampplockare (vilket jag misstänker att man inte gör) så bör man ändå specialisera sig på mediebevakning eller undervisning eller vad man nu kan tänkas ha för dagssyssla för det genererar större antal svamp och större antal undervisningstimmar eller mediebevakningstimmar.
Och det här med livskvalitet och att allt inte är pengar och att det handlar om rekreation utanför arbetstid det kan ni komma dragande med hur mycket ni vill. Ni får ICKE på min stövlarna och ett glatt svampplockarleende.
Hursomhelst. Vad jag ville säga var att jag var vid Han River idag för att spana in lite natur vilket bara i sig är rätt waste of time eftersom allt jag ägnade min tid åt var att spana in de omgärdande skyskraporna. Få förstår grejen med marknadsekonomi och skyskrapor. Snyft.
Summering 22 september 2007
EHWA-university är ett universitet enbart för kvinnor och området däromkring har anpassat sig efter målgruppen. Unga universitetsstuderande kvinnor med näsa för snygga kläder till hyfsade priser. Jag och Helena (den andra svenskan på universitetet) drog dit igår. Sen åt vi skaldjursgryta till lunch.
Därefter åkte vi till Myong-Dong där jag mötte upp med min gamla liebling-kollega Eva-Marie, nuförtiden pressekreterare åt Lars Leijonborg, och Josefin från globaliseringsrådet. Det var himla roligt att träffa dem, de berättade om sin dagstur till gränsen till Nordkorea och jag berättade grejer om Seoul.
Summering av dagen i korthet:
Antal
Tillsägelser från expediter om att man inte får prova kläderna innan man köper dem: 3
Små ångestattacker över att jag spenderar för mycket cash: 4
Starbucksbesök: 2
Inköpta klädesplagg à 38 kronor styck: 5
Handskak med svenska utbildningsministern: 1
1. Helena kollar på kläder 2. Jag dricker kaffe 3. Utsikt från ett ställe där jag, Eva-Marie och Josefin åt.
Shopping och hungriga fiskar
Igår åkte jag till Itaewon, den amerikanska delen av Seoul, för att försöka hitta en jacka. Oh my, den del av Itaewon jag hamnade i visade sig vara en mix av det sämsta USA och Korea kan uppbåda med gemensamma krafter. Nog kunde jag hitta en jacka alltid. Om jag hade varit en XXL amerikansk karl 50+ med en fabless för skrynkliga chinos och fejk-Ralph Lauren. Fula kläder, tradig stämning och deprimerande omgivning. Näe, jag åkte till Dongdaemun Stadium istället. En ganska simpel och småsjaskig marknad men världens bästa ställe för riktigt bra fynd. Förra lördagen lyckades jag köpa 15 plagg för ungefär 150 svenska kronor. Inte pjåkigt alls. Igår fick jag två stickade tröjor för ungefär 22:50 (tillsammans). Sedan lyckades jag köpa en kjol för 7:50 i området kring Sinchon.
Efter shoppingturen blev det ett besök på den by far konstigaste bar jag någonsin varit på. Då räknar jag även den där baren som jag och mamma var på i Dublin där vi åt potatismos och genom ett mirakel lyckades slippa tinnitus efter att ett glatt gäng riverdancat med sina klackar 40 cm från våra ögon eller Diamond Club med Johanna Storbjörk i Moskva. Stället hette Dr Fish och deras specialiet var fisk. Fisk som åt döda hudceller. Från gästernas fötter. Efter en smoothie och lite tårta fick man tvätta fötterna och sedan sätta sig vid basängkanten, stoppa ner fötterna i plurret och vänta på att 5 cm långa fiskar kom och började gnaga på fossingarna. Det kändes och såg ut som om de pussade foten. Jag skulle säga att det var äckligt men att fötterna (som hade traskat runt Seoul i jakt efter fynd) mådde ganska bra efteråt. Eller var det kanske det avslutande fotbadet med aromatiska oljor som gjorde susen? Inte vet jag.
Därefter valde jag, duktig och ordentlig som jag är, att inte följa med resten ut på club utan ta mig hem. Det gick utmärkt ända fram till bytet i Sindang då det visade sig att bruna linjen slutat gå. Kul. Etfer 45 minuters taxiletande lyckades jag hamna i taxibilen hos världens bästa taxichaufför. Inte för att vi förstod så mycket av det den andra sa men vi hade ganska roligt och han drog en ramsa om de tre toppuniversiteten efter att jag berättat att jag pluggar på KoreTä hackio (som mitt unversitet heter på koreanska). Därefter gav han mig fet discount på priset. Min 20 minuter långa resa, fredag natt klockan 01:30 kostade knappt 23 kronor. Ibland är det bra att komma från Swäääden och like Korea really much.
Smarriga fötter tyckte fiskarna
Inget internet (igen)
Piffigt...
...med en egen trafikdirigerare på skolan. Sådana här män med käcka hattar har vi på tre ställen. På ett annat sitter det en man i en lite stiligare hatt och bugar sig när det kommer prominenta personer.
Koreanska hel- och halvfabrikat del II
Sojoy är kanske något av det bästa Korea kan erbjuda. Sojoy är alltså en nutritionbar och som så mycket annat i det här landet är den tillverkad på sojabönor. Jag har smakat tre av fyra tillgängliga smaker och det är helt klart choklad/apelsin som har fått min gom att vattnas och hela min själ att jubla till litegrann vid anblicken av en 900 wons Sojoy (ca 7 kronor). Vissa affärer tar 1000 won för Sojoyn och i nödfall så langar jag upp de där sista 73 örena, men det svider ju. Jag saknar totalt bantningssyfte i mitt Sojoy-ätande. Däremot känns det ju bra att Sojoyn är dels mättande och dels smarrig som en god kaka.
; ; ; ; ;
Nudelbattle: Jin Ramen (mild) v. Homeplus
Vissa dagar spenderas för mycket pengar på skrivmateriel, ansiktsmasker, cappuccino, koreansk öl och torkad fisk (ja det är gott och äts som snacks här). Sådana dagar brukar jag äta nudlar för att stilla mitt samvete över att jag har haft lite för stora spenderbyxor i förhållande till min hushållsbudget. Jag har provat på två olika fabrikat av storpack med nudlar. Först ut var Jin Ramen (Mild) som namnet antyder har den också en lite mer kryddstark syrra. Jag brukar dock äta en sked yoghurt för att det inte ska brinna för mycket i munnen efteråt redan med Mild så Hot kommer jag nog aldrig våga mig på. Nudlar här är STARKA, inte som i Sverige där de bara smakar salt och något torkat. Alla koreanska nudlar har ett system med separat påse med torkade grönsaker och kanske något torkat kött som man häller först i vattnet, sedan ska nudlarna i och sen avslutar man med kryddpåsen. Jin Ramen känns betydligt mer genuin än sin motståndare som kommer från ett företag som ägs av brittiska Tesco. Det ger ju helt klart lite lägre poäng om en grå, brittisk butikskedja står bakom nudlarna. Inte så Asien. Dessutom inbillar jag mig att Jin ramen är godare.
Jin ramen ; ; ; +
Homeplus ; ;
Café Iguacu Clássico
Efter den stora besvikelsen med Maxim var mitt behov av frystorkat kaffe större än någonsin. Efter att gått och kollat på burken några gånger tog jag en dag mod till mig och köpte importerat brasilianskt kaffe på Lotte department store. Det var lite dyrare men framförallt mycket godare än Maxim. Det ska väl sägas att det här är vanligt jäkla frystorkat kaffe. Det är ingen smaksensation som uppstår varje gång min tunga smeks av en kopp nyblandat Iguacu-kaffe. Men det duger. Jag är aldrig kaffelös. Som tur är har jag dessutom hittat bra kaffeställen runt omkring här så nu är saker mycket lättare än första veckan då det var kaffeinhåll 5 % som gällde när man köpte kaffe. Nåväl Iguacu skulle få ett semikolon i jämförelse med det där colombianska specialmalda kaffet som Patrick köpte åt mig eller mot det riktigt goda Kenyakaffet som Shirin lyckades köpa en (1) gång på kaffestället Hugos i Uppsala. Sen kom det aldrig tillbaks mer och var vi fast med Igaya mountain eller vad det heter. Nåväl "We're not in Uppsala anymore", därför får Iguacu fyra semikolonn. Det ska tilläggas att det fruktansvärda frystorkade kaffet min mamma köper på Ö&B inte ens i Sydkorea skulle tilldelas högre poäng än möjligen 1,5 ;
; ; ; ;
Drama
En amerikan som den första veckan var den största renlevnadsmänniska har börjat dricka för allt blir så suddigt och lätt då. En har olyckligt kärat ner sig en person som är upptagen. En har fyra personer på G samtidigt, personerna är so far lyckligt ovetande om varandra. En annan tror att alla koreanska tjejer egentligen inte gör något annat än att anstränga sig superhårt för att inte flyga på honom i vansinnig attraktion. En buddy är förtjust i min buddy.
Det är nog bara jag och Helena som mitt i allt sitter och ser sådär svenskt oförstående ut. Mitt enda känsloutbrott hittills var när jag skällde ut en österrikisk kille som enträget hävdade att Alfred Nobel var schweizare. Jag sa att det var den värsta förolämpningen man någonsin kunde säga till en svensk och började jämföra med riktigt grova etikettsbrott och överträdelser som man kan begå i andra länder. Ok, det kanske var lite av en lögn men jag blev så himla provocerad.
I'm alive...
Idag har jag och grabbarna varit på lunch. Planen var att jag och Sebastians KU-buddy och en till koreansk kille skulle gå och lurra efter vår Financial managment, men på vägen träffade vi fyra killar till. Så det var jag och grabbsen. Det är roligt med koreanska killar. De beter sig som 11-åriga svenska tjejer. De sitter i grupp och fnissar. De tycker att det är lite skämmigt att prata engelska så de pratar koreanska och skojputtar på varandra och sen skickar de liksom fram den modigaste killen att översätta. "Caroline, vilken av oss tror du är äldst". Smart som jag var svarade jag att jag inte hade en aning. Jag trodde att jag var äldre än åtminstone hälften men det visade sig att ingen var yngre än 25. "Caroline, Caroline, han vill att du ska lära honom svära på svenska" "Oh no, I don't say. I was joke. Joking". Sen fick jag lite ginseng i present och de tyckte att det här måste vi göra om. Jag har inte varit med om så mycket fniss sen jag praoade på lågstadiet.
Flygigt hår och smarrigt kaffe
Koreanska tjejer är smala, söta och alltid välvårdade. Det finns inget som heter kluvna hårtoppar, mysbyxor eller sköna skor. Mitt Pernilla August-hår som ändå skulle kunna anses vara lite charmigt bohemiskt i Europa är här mest ett exempel på svag karaktär. Mitt nya mission får bli att försöka hitta en billig hårsalong, klippa mig och kanske också göra en rakpermanent. Inget flygigt hår här inte.
Idag fick jag ett hett tips på gott och billigt kaffe i en angränsande byggnad till business school. 600 won (ca 4,50 kr) för en kopp Strong brewed coffee. Nästan Börjespriser.
Teknik
Det finns många fördomar om asiater. En är att alla ser likadana ut. Det är inte sant. Efter att ha varit här i några veckor börjar jag ha svårt att skilja på västerlänningar. Västerlänningar har typ samma ansiktsform, samma frisyr, heter typ samma sak och ärligt talat så är det inte enorma skillnader mellan blond, mellanblond och cendré.
En fördom som däremot har viss grund är att asiater är baddare på teknik. Det innebär inte att alla koreaner beter sig som "den asiatiska killen" i amerikanska ungdomsfilmer, (tänk Richard "Data" Wang i The Goonies) men alla har flashiga mobiltelefoner som de sitter och tittar på direktsänd TV i tunnelbanan. På de engelspråkiga kurserna har åtminstone 60 % av koreanerna en liten översättardator framför sig. Där sitter de och slår upp ord som Handelshinder, Hedgefonder och Handelsbolag. En del har sina vanliga bärbara datorer också men laptopsen här är ändå alltid mycket mer kompakta och flashiga än de svenska.
I min financial managmentkurs ingår ett grupparbetemoment. Igår blev jag inbjuden till en grupp och killen som var gruppledare la genast in alla mina uppgifter om adress, telefonnummer och sånt i sitt adressregister på datorn. Jag fick dessutom hans mycket flashiga visitkort varav ena sidan bestod av en bild av honom själv i businessutstyrsel utan för ingången till Business School. En halvtimme efter lektionen plingade det till i min mailbox från killen med en länk till hans hemsida och en stående inbjudan till att gå ut och käka lite mat. Ett litet proffs på networking, helt klart.
Koreansk TV
I lördags köpte jag äntligen en fungerande förlängningsadapter med extrauttag. Nu kan jag äntligen göra flera elektroniska saker samtidigt typ ladda mobilen och blåsa håret eller sitta vid datorn och titta på TV. TV:n har kommit att bli lite av en kär vän på kvällskvisten. Alla säger att man lär sig bra koreanska av att kolla på koreanska dramaserier, men jag vet inte. Det är inte så ofta som jag behöver kunna säga saker som:
- Du är inte min far!
- Hon är död, hon kommer aldrig att besvära oss mer.
Däremot skulle jag vilja kunna säga:
- Ska vi dra ner på stan?
- Snygg tröja!
då är de koreanska ungdomsprogrammen ganska bra. Förutom att de alltid innehåller en obligatorisk pinsam blind date där någon stackars töntig tjej stylas för att få gå med den coola killen på date. Där snappar man upp ett och annat ord. För att inte tala om att först läsa svenska tidningar och sedan kolla på koreanska utrikesnyheter. Det roliga med koreanska nyhetssändningar (och alla andra koreanska program för den delen) är att det avslutas med programledarna blir tysta och bugar djuupt och länge. Inte som i Sverige där nyhetsankaret ska låtsas som att Väder-Lage är Sveriges roligaste man.
Jag har kanske 30 TV-kanaler och av dessa är två helt ägnade åt brädspel. De sitter vuxna människor och spelar, kommenterar och diskuterar Kinaschack och annat skojigt. Här ska det snart bli match.
Mångakoreaner vill att den amerikanska närvaron i landet ska minska. När man ser att de rekryterat en levande mupp till TV:s engelska språkkurs kanske man kan förstå dem.
Koreanerna har sin egen God-channel. Här visas det TV-gudstjänster dygnet runt när det inte är ungdomstid. Då är det kurs i hippa kristna sånger.
En typisk koreansk dramaserie. Den skadade polisen har kommit in i sjukhustältet och nu får hon sitt sår baddat av den här killen. Tre sekunder senare kysser de varandra.
Dagens lunch
Gyeongbokgung
Igår fick jag reda på att det var planerat att min KUBA-grupp skulle på picknick idag, lördag, klockan 12.30. Jag tackade ja och tänkte att det var väl trevligt med en liten lunchpicknick som avbrott i dagens planerade stenhårda pluggande. Tyvärr råkade jag ta lite för lång sovmorgon så jag hann inte plugga innan vi skulle ses. Nåväl två timmar picknick och sedan plugg blev den reviderade dagsplanen. När jag kom fram till samlingen så hade planerna ändrats vilket jag inte riktigt förstod förrän sisådär 2 timmar senare då det äntligen blev lunch. Då hade vi åkt tunnelbana lääänge och sedan traskat och traskat och traskat.
Seoul har många ansikten. I mitt område ser det klassiskt Asien ut. Trånga gränder med stora neonskyltar, mycket folk ute på gatorna, mycket trafik med varierande fordonsslag. Varje morgon kommer världens absolut läskigaste man förbi mitt hus och drar en jättekärra från vilken han säljer fisk. Hans ansikte är helt förvridet när han hest vrålar ut (vad jag antar är) information om kvantitet, kvalitet och pris på havets läckerheter. Han ser ut som en torped i en asiatisk actionfilm vilket ytterligare skänker lite Asian street cred till mitt kvarter. Ibland undrar jag om han inte är anställd för att lunka gatan fram och kränga nyligen avrättade firrar. Jag skulle aldrig våga gå fram och handla en krabba från honom. Kvarteren som vi besökte idag var helt annorlunda. Det var så nära man kan komma asiatiskt lugn. Husen var byggda i ljusa träslag. Det var lummigt, lugnt och tyst och väldigt vackert. Seoul är nog världens bästa stad.
Hursomhelst. Efter maten besökte vi det gamla kungapalatset Gyeongbokgung. Åh, det var så vackert där. Tog typ tre miljoner foton. Vi var väl färdiga med rundvandringen omkring klockan 17.00. Då hade vi dessutom gått förbi "Blå huset" Koreas motsvarighet till Vita huset. Sen åkte vi till en gigantisk bokhandel och köpte kursböcker som vi inte fått tag på i bokhandeln på universitetet. När jag kom tillbaks till min hemstation var klockan 19 och min pluggdag kändes rätt förstörd. Jag drog till Homeplus istället och köpte ett täcke och mer soyamjölk bland annat. Trodde att lördag kväll klockan 19.30 skulle vara en bra tid att handla. Det tyckte ungefär alla barnfamiljer i norra Seoul också. Härligt lördagsnöje. Inget tacomys där inte, utan quality-time under lysrören på Koreas motsvarighet till Maxi.
Koreanska halvfabrikat del I
Nåväl till mitt andra hat-citat, det om att folk inte äter halvfabrikat. Jag får liust att säga: Nähä, så du maler förstås ditt eget mjöl och röker din egen skinka? Näe, jag trodde inte det. Folk som säger att de undviker halvfabrikat menar nog oftast den lilla andelen av alla halvfabrikat som är lite tacky. Typ köttbullar på burk eller spraygrädde. Nåväl, jag tycker att halvfabrikat och för den delen helfabrikat är härliga grejer och tänkte därför dela med mig av båda delar. Här kommer första delen i en lista av saker jag har smarrat här i Sydkorea so far:
Maxim Original
Maxim är namnet på pulverkaffe. Glad i hågen investerade jag i ett storpack med pulverkaffe för att äntligen ha lite kaffe lätt tillgängligt när kaffedjävuln hälsar på och man inte kan annat än att svepa en kopp. Eller svepa och svepa. Jag njuter minsann mitt kaffe. Gärna länge. Gärna med mjölk. Däremot inte med mjölkpulverersättning. Vad jag såg först sedan jag kommit hem från affären med mitt förhållandevis (koreanska mått) dyra kaffe ser jag att paktet meddelar Coffee 14,2 %. Resten var bara sött mjölskum. Kaffet (det lilla som fanns) var inte heller någon höjdare. Maxim original får ett semikolon av fem möjliga. ;
No-rong-si
Jag är lite osäker på namnet eftersom titeln inte finns på engelska men med mina nyvunna skills i att läsa koreanska har jag klurat ut att det är vad som står. Den enda engelska text som finns på paketet lyder "Well-being" så ni förstår att det här är nyttiga grejer. Inuti finns 8 stycken portionsförpackade små kex som verkar bestå av ris, frön och nötter. Lite hårdtuggade för dem som har svaga tänder men inte pjåkiga alls faktiskt. Jag tycker inte att man ska snåla med poängen när det dessutom ger lite well-being att käka de här kexen. Tre semikolon.
; ; ;
Kom-un-kong
Även här är namnet en direkttranskribering av mig så jag ber om ursäkt om det är fel. Det här är alltså sojamjölk. Ordet för mjölk är för övrigt O-yo vilket man kan se under titeln där man skulle kunna tro att det står en enbent gubbe och håller en två bent gubbe i handen. Sojamjölk är sötare och beigare än vanlig mjölk men faktiskt inte tokig alls. Den koreanska sojamjölken är nog billigare än den svenska men i övrigt inga större skillnader. Folk dricker sojamjölk i mycket högre utsträckning här än hemma där väl mest veganer och laktosintoleranta är målgruppen. Här är det inte ovanligt att se folk på gatan eller på lunchen gå med ett sugrör nedstucket i ett litet paket sojamjölk.; ; ; ;
Skryt, skryt och konsten att besvara en komplimang
Bland utbytesstudenterna identifierade jag redan första dagen vilka två tjejer jag tyckte hade snyggast stil och skulle önska att jag kunde byta min tradiga garderob med. En japan och en amerikan. Nu kommer det kanske skrytigaste jag har skrivit här i resedagboken så well sluta läs om ni inte gillar skryt.
För att bonda lite med den japanska tjejen satt jag mig bredvid henne på puben vi gick till efter KUBA-festen. Då kläcker hon ur sig. Oh I knew just from the start that you and I, we will become friends. You dress so nice. You seem to like good music. Jag ville egentligen saga: Men alltså jag tycker ju att du är så himla cool och klär dig så snyggt, men fick bara fram: Thank you, I love your hair. Hur otacksamt är inte det?
Amerikanskan (som kommer från Philadelphia och av utseendet att döma har koreanska rötter) har det gått trögare med. Jag har försökt le lite mot henne och hoppas att hon ska förstå att det betyder Åh vilka fina kläder du har. Jag har försökt ställa mig så att vi ska kunna hälsa på varandra men det har varit kalla handen. Vi har inte ens sagt hej. Idag hamnade vi i samma klass i koreanskan. Jag försökte mitt sedvanliga "Nämen hej vad du var fint klädd"-leende men inte en min. Nåväl efter lektionen så kommer hon fram:
Ehm, Caroline? I just want to say that I love the way you dress and matches your clothes. I chock får jag fram: Oh thanks, how kind of you. Jag måste ha verkat så himla nonchalant.
Skämmigt, skämmigt
Klockan är 22:34 och min andra dag på Korea University slutade för en halvtimme sedan. Här finns ingen tid att chilla och ligga på latsidan inte. Har pluggat Corporate finance hela kvällen. Dagen har varit lite upp och ner. Mycket gående fram och tillbaka på campus för att fixa kurslitteratur, kopieringskort, hitta rätt klassrum och massa annat trix. Det gick rätt bra till slut men kanske den största pinsamheten sedan jag kom hit inträffade också just idag. 
När jag kommer tillbaka till min läseplats efter att ha varit på lektion är mina böcker som jag lämnade där borta och någon annan har tagit min plats. Personen är dock inte där. Jag blir arg och smått panikslagen och springer ut till den coola vaktmästarkillen för att förtvivlat berätta hela grejen. Här kommer man och ska ha sin plats och så sitter någon annan där och inga böcker ligger där och alltså får man göra så? Jag hade ju bokat i datasystemet säger jag förtvivlat medan jag viftar med bekräftelselappen som datorn skriver ut åt en. Först fattar han ingenting. Jag berättar historien två gånger till. Jag (lätt tårögd) säger att böckerna är borta! Jag betalade jättemycket för dem och näe man kan inte bara ta min plats. Killen erbjuder sig att vi kan kolla övervakningskamerorna och jag pekar mot salen och säger att vi kan ta en runda där inne och se om plats- och boktjyven har lagt dem någonstans. Det är då han tittar först på salen och sedan på min bekräftelselapp och säger: Men det där är inte din sal. Jaaajaa, fyra identiska salar. Det är inte så himla lätt!
Första skoldagen
Financial managment. Läraren verkar vara en hygglig prick. Kursen verkar inte supersvår. Långtifrån alla är are majoring in business. Vilket är skönt. Tror dock att läraren tyckte att jag gjorde ett lite för högljutt intryck eftersom min korta introduktion, till skillnad från 85 % av de kvinnliga kursdeltagarnas, inte innehöll tre nervösa fniss, ett stirrande ner i bänken och nio stycken undervärderingar av min egen förmåga. Inte för att jag på något sätt var skrytig. Den koreanska kvinnligheten är dock en skill jag inte behärskar och inte planerar att lära mig heller.
Korean Beginners 1. Ingen riktig lektion utan bara upprop och gruppindelning. Tror att jag hamnade i en bra grupp vad gäller lokal och gruppmedlemmar. Läraren var dock en fullfjädrad koreansk kvinna som mest verkade generad.
Mergers & Acquisitions and Strategic Alliances. Kursen inleddes med en 45 minuter redogörelse av professorn om hur svår kursen var, hur många som hoppade av, att det existerande ett stående erbjudande om att man fick lämna rummet när som helst utan att han skulle tycka att man var en dålig människa. Sen körde han igång och oj va roligt det var för en person som gillar strategier kring företagsuppköp och förteagsfusioner, vilket jag gör. Jag hoppas att jag kommer att hinna med eftersom kursen är på den högsta nivån i företagsekonomin och well jag har väl läst ungefär en tiondel av den ekonomi man förväntas ha läst. Jag har därför pluggat Managment Strategy till klockan 22 ikväll (Korean style första dagen!) för att kunna hänga med.
Celbert besök
Middagen med Nina var supertrevlig. Skönt att få prata svenska och lite politik. Alla mina vänner här har varit extremt imponerade av det faktum att jag var ute och åt med en Member of Parliament. It's like a congressman förklarade jag för amerikanerna. De trodde nog att jag var ett politiskt litet underbarn. Nåväl, jag och Nina var på en helt ok koreansk restaurang och för 14000 won var (ca 100 kronor) fick vi en riktigt bra måltid med massa små koreanska rätter och en karaff med cherrysoju. Jag börjar stordigga det koreanska köket mer och mer. Bilden gör dock verkligen inte maten rättvisa. Det mesta ser lite grått och svettigt ut. Dålig fotograf bara.
Lugna hemmakvällar - bara i kontaktannonser
Tom, en tysk utbytesstudent i min grupp, fyllde år och bjöd in till party på en av pubarna här i närheten. Jag skulle bara lämna min present (ett paket koreanska kex och ett hemmagjort födelsedagskort) säga hej till alla och gå hem. Så blev det inte heller. Klockan 3.30 kom jag hem då hade jag lyckats visa prov på alla mina skills i slaviska språk. Jag träffade en stackars kille från Prag och sedan satt jag där och pratade Tjeckien och tjecker med honom fast han säkert hellre ville ha lite koreanskt kulturutbyte. Han var dock ganska imponerad av att jag kunde de nyttiga orden varg och glass på hans modersmål. Mina kunskaper i tjeckisk ölproduktion gjorde också stort intryck tror jag. Jag kände att vi fick en connection där i vårt gemensamma omdöme om den koreanska ölen som läsk med ölsmak. Dessutom var mina nyblivna kompisar från Ukraina och Ryssland på plats och då var jag ju tvungen att bedyra min kärlek till det ryska språket genom att föra små skolbokskonversationer med dem. De tyckte att det var roligt och att mitt uttal var fint.
Nu ska jag downtown Seoul. Idag får nämligen Sydkorea celebert besök i form av den svenska riksdagens försvarsutskott. Jag har lovat min gamla kollega, den urcoola officeren och riksdagsledmoten, Nina Larsson att jag ska visa henne Seoul. Vi får väl se hur långt mina kunskaper sträcker sig.
KUBA-fest
Igår kväll var det KUBA-party. Alla utbytesstudenter bjöds in att partaja med sina buddies. Partyt inleddes med att vi kollektivt spisade lite koreansk kultur på ett torg på campus. Koreanska ungdomar i traditionella dräkter spelade trumma och dansade i ring. Det var jättebra, de första fem minuterna. Efter en halvtimme började det bli lite ja... enformigt. Alltså trummandet kunde jag stått ut med, men ledaren i gänget spelade liksom sån där liten mat-gongong. Det lät som om hon spelade på ett kastrullock. Och hon var duktig och spelade så det glödde men... det lät väl inte super.
Sen kom ett råcoolt Tae kwon do-gäng och började kickas. Om jag hade haft en plan på att utöva Tae kwon do här (och faktiskt få högskolepoäng för det) så hade de krossats nu. Jag har dock aldrigt haft några sådana planer. Visst, jag har hört argumenten: Man lär sig landa mjukt, man är beredd, men njae. Beredd på att få en uppkickad fot en tum från näsbenet för att i nästa sekund kastas över axeln på sin kombatant? Om det nu var så att de här tae kwon do-människorna hade strategier för att ramla utan att skadas så tycker jag att strategin Landa på svanskotan är en klart dålig strategi.
Festen ja... den hölls i källaren på studentkåren som stängt av sin luftkonditionering. Ljussättningen var "dagsljus". Maten var köpt på Homeplus och det serverades risbrännvin till. Risbrännvin smakar som en blandning av baileys och vitt vin om man ska ska vara snäll eller som en blandning av ättika och lättmjölk om man ska vara taskig. Vi hade iallafall himla roligt.
