Seoul, Korea

Här sitter jag och...

1. Firar att jag fick 96 av 100 på mitt koreanskprov (skryt, skryt, skryt)
2. Sörjer att jag aldrig kommer att lära mig valuation (för att det är så förbenat tråkigt och för att jag är puckad),
3. Inser att jag ska vara lycklig om jag har fått 10 av 100 på mitt Financial managment-prov, samt
4. Pluggar amerikansk avtalsrätt. Jag hör konstant min gamla avtalslärare Torbjörn Ingvarsson bevingade uttryck ringande i öronen: Skyll sig! Skrev ni inget avtal med dina särskilda försäkringsvillkor? Skyll sig!  Läste du inte igenom avtalet innan du skrev under fast det rörde det största köpet i hela ditt liv? Skyll sig!

Till fika blev det en koreansk specialitet som är så himla god, det är en lite fiskformad våffla med rödbönsröra, Bungeoppang. Det låter kanske torftigt men oj så gott det är! Man köper det av snälla farbröder i små gatustånd (3 för 500 won/ ca 3,50 svenska kronor)

Igår var jag galet sällskapssjuk så jag hakade på alla ytligt bekanta jag mötte. Jag lärde mig bland annat följande:
1. Inga österrikare kollar på Sound of Music
2. Min australiensiska grannes kärleksbekymmer består
3. Päron och mage heter samma sak på koreanska
4. Tyskar tycker att svenska låter roligt och påminner om deras barndoms semestrar

Förlåt för att jag varit så dålig på att uppdatera. Det beror blott på att hela min uppenbarelse varit i ett midterms-mode. Jag har haft fyra midterms den här veckan. Det kanske inte låter så fasligt jobbigt men jag kan lova att det är värre pluggtempo än tentaperioden på jur kand-programmet och till skillnad från på juristprogrammet så har min fokus varit tvunget att jämnt fördelas på koreanska verb, Internal rate of net present value-uträkningar, grundläggande Matte C-kunskaper, Heckscher-Ohlin terorin, ett koreanskt tal som skulle hållas utantill, graftolkande och kunna åtgärder som ska maximera aktievärdet. Proven har gått väldigt varierande. Från att det kändes väldigt bra till att jag är mycket osäker på om jag verkligen kommer att klara godkänt. Jag har dokumenterat min vecka i bilder.

De senaste dagarna har varit fyllda med plugg, plugg och plugg, Sakta men säkert och lagom till dagen exakt två månader ifrån att jag kom till Korea slog en riktig attack av hemlängtan till. Jag började storlängta efter svensk höst, svenskt bröd, svenska sura expediter. Jag längtade efter systembolaget och IKEA. Längtade efter en mentalitet där man låter folk man inte känner vara i fred. Där kallprat är ett tecken på osäkerhet inte god uppfostran. Längtade efter ett språk jag förstår. Längtade naturligtvis allra mest efter mina nära och kära. Längtade så efter Patrick.

Beklagade mig för alla som råkade lyssna. Fick lite tips som skulle göra saken bättre. Tips som egentligen mest ökade min Sverigelängtan. Bättre då med Benjamin, som plockade av silkeshandskarna och körde chockterapi. Han skickade den här bilden:

Nu hamnade de två tidigare inläggen i fel ordning eftersom jag klantade till det vid publiceringen. Läs det översta först och sen det undre. Jag passar på att lägga in en bild på min nya haircut. Det kanske ser ut precis som vanligt men det beror på att vinkeln inte riktigt visar att det frisören har klippt och skurit ungefär hälften av min totala hårmängd. Nu är det ungefär samma frisyr som jag hade i årskurs 6 men som jag på den tiden var för puckad för att fatta hur man skulle föna. Nåväl klippningen i lördags var billig och trevlig även om det inte riktigt blev som jag hade tänkt alls. Blankheten beror på att frisören gick lös rejält med plattången.

I dag höll jag på att börja gråta. Två gånger. Av helt rubbade anledningar. Den första var att jag hörde de två inledande fraserna i en av världshistoriens sämsta låtar. Tokyo med den gamla Idol-deltagaren Danny. Nu är det så att min vänskapskrets är splittrad i två när det kommer till Danny. De som varit klasskompis med honom på Södra Latin ska alltid hålla ett försvarstal i längd och seriositet jämfört med J'accuse eller I have a dream eller Hanoi julen 1972 så fort någon råkar yppa en kommentar om att Danny inte kan dansa eller att hans låtar är kassa. Hursomhelst, att höra "Warm and cold" vilket är den förstklassiga lyrik som Tokyo inleds med tog mig direkt (ursäkta mina anglicismer but my first language is liksom english here) till ett mycket fint minne när jag som betalning för att rösta på Shirins lunchförslag (Asian city) istället för Lovisas (något indiskt) tvingade Shirin att sjunga Tokyo direkt när hon kom in genom dörren på Asian city och människan var så sushi-sugen att hon med ett hungrigt och belåtet leende drog av hela första versen plus refräng innan vi ens fått av oss jackorna.

Min andra nära-gråten-attack inträffade när jag i morse åt min frukost på Café Para och jag lyckades köpa en yoghurt som var osötad. Alltså jag tror inte att ni förstår vad det här betyder. Men den här rinniga ursäkten till low fat yoghurt gjorde mig liksom helt salig. Här har jag gått i två (2) månader och hällt i mig sötsliskig plain yoghurt och bara längtat efter den dag då det i min hand finns ett paket Arla mild naturell lättyoghurt. Eller alltså den behöver inte vara mild, braska på med syrligheten! Den behöver inte vara lätt, braska på med fettet! Den behöver bara vara naturell, på riktigt! Så i morse då jag insåg att i den här yoghurten finns inget tillsatt socker var jag tvungen att snabbt i mitt huvud komma på fem anledningar till att inte bosätta mig i Seoul för evigt. Jag hann komma till att jag saknar att pussa på min pojkvän och att få nackmassage när man kollar på lyxfällan hemma hos Etti innan jag liksom återigen slukades av känslan av att det var riktig yoghurt jag åt. Det var som om min familj plötsligt skulle ringa och säga: Vi står här vid något som heter Anam station, är det nära dig eller? Alltså som ett återseende som man längtat kanonmycket efter men inte är det minsta mentalt förberedd på och som nästan gör en deprimerad eftersom man hunnit inte fått ha de där dagarna av genuin toklängtan innan själva återseendet.

Ok sorry för det här extremt långa inlägget som mest visar att jag är en lite sådär lagom labil människa en halv vecka före mid-terms.

Ett av mina flitigaste resesällskap är min mamma. Jag har ganska få konstiga resevanor skulle jag tro. Jag sitter till exempel inte och lär främmande människor hejarramsor för Västerås bandylag på flyget (har vi dock haft en glad herre i stolen framför oss på planet till Barcelona som gjorde). Däremot är jag ruskigt glad i att undersöka varje lands utbud av hygienartiklar på första bästa supermarket eller icke-statligt ägda apotek man strosar förbi. Vilket har fått min mamma att ett otal gånger tvingats hänga vid plåsterhyllan medan jag rusar runt och handlar hygienprodukter som om kriget var i antågande. Inte för att jag är en snuskig människa som har ett trängande behov av näsdukar, tamponger eller våtservetter utan bara för att jag tycker att det säger mycket om ett land.

Något annat som säger mycket om ett land är dess mejeriprodukter. Ja nu får ni skylla er själva att ni har berättat för mig att ni "läser varje inlägg" för just det här inlägget kommer jag att hålla oförberedda quiz på när jag kommer hem för alla som har bekänt sig som läsare av min resedagbok. En monolog som min mor har fått höra ett antal gånger när vi sitter och mumsar vår "continental breakfast" någonstans i en europeisk storstad är den där jag utvecklar mina teorier om vad olika länder anser vara kvalitet när det kommer till mjölk. I Sverige så är det bara svensk mjölk som duger. Så närproducerad och ekologisk som möjligt. Helst ska man känna kon inte bara till namn och utseende utan även kunna lite om dess hobbies och filmpreferenser innan man dricker dess mjölk. I Ryssland bryr man sig inte så mycket så länge mejeriprodukterna smakar som de ska. I USA verkar det vara sådär bonnromantik à la musikalen Oklahoma som gäller och kring medelhavet har Alperna en särskild kvalitetsstämpel. Allt som har en tacky logga direkt hämtad från ett hörn i filmaffischen till Sound of Music inger en känsla av kvalitet. Man ska få känslan av att den här mjölken är är det ingen "mañana, mañana-ko" ifrån den nordspanska landsbygden som har pressat fram utan mjölken kommer från en sån där käck och onaturligt ren schweizisk ko. I Storbritannien känns det ändå som att det är rätt jämnt skägg mellan frankofili Yoplait och La vache qui rit (skrattande kon) känns självskrivna i den brittiska mejeridisken och total anonymitet vilket säkert kommer från att ingen britt vill tänka på kor eftersom de får en sån där inbillad Creutzfeldt-Jacobs-smärta i pannloben vid tanken på nötkreatur.

I Sydkorea finns det ett land som andas mejerikvalitet framför alla andra. Ett enda land som kan få en nation av jordbruksnationalister som älskar tullar och inhemsk produktion att släppa alla principer och bli internationalister. Ett land som liksom med sitt namn stämplar. Kvalitet. Friskhet. Hygien. Fräschet och det är DANMARK.

Alltså landet vars jordbruksindustri som svenska konsumentjournalister kan sälja tusentals lösnummer på genom att göra något skandalreportage från en kycklingfarm på Norra Jylland. Landet där man bara "De är dejligt me goo mjölk. Men ni får icke kontrollere mine kossor". Landet som i Sverige är betraktad som i bästa fall charmigt, i värsta fall bakåtsträvande, nationalistiskt och med, som sagt, inte så framstående livsmedelskontroll.
Tänk alla de där gångerna när man känt sig så himla härligt "medveten" medelklass när man betalat 4 kronor extra per kilo för köttfärsen för att "hålla de svenska landskapen öppna" istället för att köpa danskt. Hur mycket är det värt när sydkoreanerna producerar högst sydkoreansk mjölk och yoghurt men väljer i sin strävan att verka fräscha och hälsosamma att döpa mejeriprodukterna till Denmark. Det största mejeriföretaget heter rätt och slätt Denmark milk och det var de som gjorde den osötade yoghurten som jag skrev om i inlägget tidigare och som syns på bilden intill (blå förpackning).
Gå gärna in på deras rätt anskrämliga hemsida och spana in utbudet och håll i minnet att det här är Sydkoreas Arla. Dessutom har det ett smör som heter Lurpak. Hur kul är inte det?

Det andra land som borgar för mejerikvalitet i Sydkorea är Bulgarien. Det finns massa olika drickyoghurtar med namnet Bulgaria.

-------------------------------------
OK, här kommer en liten update. Det visade sig att det finns en snyggare hemsida. När man läste lite på den visade sig att det företag som låg bakom Denmark milk är... tattaraaaam: Arla foods! Arla! Visst för att ni numera är danskt samägda men herregud. Hur svårt kan det vara att introducera lite tetrapack med glada grekiska gamlingar och nyttig och osötad yoghurt för ett rimligt pris på den sydkoreanska marknaden? Det måste ju dessutom vara så att det var de här mejeriprodukterna som människor i arabvärlden bojkottade under Muhammedkrisen. Eller kanske var det bara ett sammanträffande. Kanske var Arlas vikande försäljningssiffror i Mellanöstern ett utslag av trötthet på kiwiyoghurt och sötad mjölk. "Ge oss Mild naturell Lättyoghurt" var det egentliga budskapet. Jag håller med. Bananmjölk. Nej tack!

Bilden kommer från http://www.denmarkmilk.net/

Fredagseftermiddagen var härlig.
1. Jag lyckades hitta en inte jätteonyttig cheesecakeglass på det lokala konditoriet. Tio minuter kortare på löpbandet och nästan lika god som Baskin Robbins. Nästan .

2. Var tokbusig och bara skippade två timmars plugg och drog till Gangnam två timmare tidigare än planerat. Besökte Kyobo books, världens fetaste bokhandel. Spana bara in den söta loggan. En grafisk profil helt i min smak.

3. Fyndade, förutom den bok jag behövde till M&A-kursen på Kyobo books, två par koftor för 3 000 won styck i en liten affär. 3 000 won är ungefär 23 kronor.

4. Träffade min buddy Syn Young och hennes kollega och åt middag med dem och sedan gick vi på irländsk pub. Ingen riverdance. Nice!

5. Tog en double shot cappuccino på Starbucks med bara Sun Young och bjussade på lite känslomässig rådgivning. När man är långt ifrån Uppsala får man sällan chanser att göra analyser à la "Men han hade ju inte BEHÖVT skicka det där sms:et/säga att du hade fin tröja/titta åt ditt håll/använda samma färg på överstrykningspennan om han INTE var intresserad" alternativt "Du är värd det bästa, strunta i honom". Jag saknar Etti och Shirin. Helt klart. Undrar om de saknar mina snygga analyser och kloka råd. Kanske inte. ;-)

6. Hann med sista tunnelbanan hem.

Kan inte säga att det händer sådär hemskt mycket spännande här just nu. Förbereder mig för midterms om 1,5 vecka. Då ska all kunskap som jag hittills blivit serverad visas upp genom skriftliga och muntliga prov. Som tur är har vi inte midterms på min M&A-kurs men det kompenserar läraren ordentligt genom två stora inlämningar veckan efter. Så när alla andra partar järnet fredag nästa vecka för att det är låååångt kvar till våra final exams kommer jag att skriva analyser av Yahoos marknadsvärde. Kul!

Kan passa på att tipsa om min duktiga kompis Benjamins blogg om situationen på Korea-halvön. Benjy sitter i Stockholm och är fyra år yngre än jag men kan ungefär 100 gånger mer om vad som händer 1,5 timme härifrån.

Ja och vad världens sötaste person (neeeej inte Gunnar Hökmark) sysslar med i Sachertårta-staden kan man läsa här.

Håhåhååå, kolla jag och Yvon har blivit förärade en snygg bild på en vägg vid Hyewa university. Tokcoolt område ungefär 10 minuter med buss härifrån.

Efter KoYon-games har det blivit plugg, plugg, plugg för att komma i kapp. För att man inte ska söla och "unna sig" en ledig helg bara sådär så har en massa lärare lagt prov och inlämningsuppgifter precis efter helgen. Igår blev det 15 timmar sammanlagt pluggande. I söndags drack jag 1,5 liter starkt kaffe. I natt satt jag uppe och med hjälp av min mycket snälla pappa lyckades jag faktiskt fixa ett par snygga ekvationer att lämna in på dagens financial managment homework. Tack pappa!

Idag efter första lektionen lugnade den akuta pluggstressen ner sig och gick jag hem och sov på lunchrasten och gick till gymmet efter koreanskan och pluggade bara lite. Busigt va? Har nog ändå kommit fram till att:
1. Min enda chans att få bra betyg och därmed kanske ha en minimal möjlighet att få ett stipendium från universitetet nästa termin är att vara "the outgoing and active scandinavian girl". Ställa mycket frågor, sitta långt fram och dra mycket egna resonemang om vad vissa beslut får för konsekvenser. Jag kan liksom aldrig tävla mot koreanerna i ekvationer.
2. Inte välja så svåra kurser nästa termin utan satsa på utbytesstudentlivet lite mera och kanske skaffa mig ett extrajobb. Lovisa gav mig kloka råd om att man faktiskt måste få vara utbytesstudent. Hoppas bara CSN fattar det också.

Ps. På bilden ser man ett typiskt koreanskt starbuckskoncept. När det är lite tomt i caféet brukar personalen ge en liten mugg med något de vill promota. I söndags var det mocha frappuccino.

KoYon-games slutade med att Korea university gick obesegrade ur turneringen. Det var två väldigt härliga, varma, långa dagar som avslutades med det tydligen mycket traditionsenliga "Train game". Det vill säga den fullkomligt vidrigt jobbiga och ack så tradiga företeelsen att gå på led med händernas på varandras axlar. Längst fram ska alltid någon skojfrisk person gå som tycker att det väl inte gör något om det "blir lite tempo i tåget" och börjar småjogga och gör att man som nummer 20 i tåget håller på att snubbla, blir trampad på hälarna, tappar greppet om personen framför, får en kort person som trycker ner ens axlar bakom sig och det slutar alltid med ett sånt himla antiklimax. Jaha, ja nu släpper vi väl. Förutom det så var det en mycket bra helg som fick sitt definitiva slut på Anamstreet som är bar- och restauranggatan vid mitt universitet. Där partades det lääänge och mycket.

Snart kommer uppdateringar från andra dagens KoYon-games. Två dagar med minimalt med plugg och maximalt hejande har dock gjort att jag hamnat framför en enorm pluggklump såhär i början av vecka 41. När jag kommit ur den ska jag se om jag kan förstå hur man lägger upp en liten filmsnutt ifrån hejandet här.
Idag har jag till exempel haft mitt första koreanskaprov. Det var inte superkrångligt även om jag fick 0 rätt på "lyssna och stava"-delen. Jag och dubbelkonsonanterna är inte bästisar...än. Men jag tror att jag lyckades spika verbböjningen så resultatet blir nog ett ok. Nä, nu ska jag fortsätta läsa amerikanska rättsfall om Promissory Estoppel och Statue of Frauds.

Bjussar på lite av mina koreanskakunskaper:

Odi gayo?
Dabangä gayo.
Na då dabangä gayo. Katchii, gapisida.


Vart ska du gå?
Jag ska gå till terummet (ljug, jag ska till pluggrummet här på mitt dorm)
Jag med. Jag hänger på.

Här finns en video som någon filmat från vår läktare idag (vi är röda, Yonsei är blå). Ibland inser man att Seoul inte ligger så hemskt långt från Pyongjang.