Seoul, Korea

I dag höll jag på att börja gråta. Två gånger. Av helt rubbade anledningar. Den första var att jag hörde de två inledande fraserna i en av världshistoriens sämsta låtar. Tokyo med den gamla Idol-deltagaren Danny. Nu är det så att min vänskapskrets är splittrad i två när det kommer till Danny. De som varit klasskompis med honom på Södra Latin ska alltid hålla ett försvarstal i längd och seriositet jämfört med J'accuse eller I have a dream eller Hanoi julen 1972 så fort någon råkar yppa en kommentar om att Danny inte kan dansa eller att hans låtar är kassa. Hursomhelst, att höra "Warm and cold" vilket är den förstklassiga lyrik som Tokyo inleds med tog mig direkt (ursäkta mina anglicismer but my first language is liksom english here) till ett mycket fint minne när jag som betalning för att rösta på Shirins lunchförslag (Asian city) istället för Lovisas (något indiskt) tvingade Shirin att sjunga Tokyo direkt när hon kom in genom dörren på Asian city och människan var så sushi-sugen att hon med ett hungrigt och belåtet leende drog av hela första versen plus refräng innan vi ens fått av oss jackorna.

Min andra nära-gråten-attack inträffade när jag i morse åt min frukost på Café Para och jag lyckades köpa en yoghurt som var osötad. Alltså jag tror inte att ni förstår vad det här betyder. Men den här rinniga ursäkten till low fat yoghurt gjorde mig liksom helt salig. Här har jag gått i två (2) månader och hällt i mig sötsliskig plain yoghurt och bara längtat efter den dag då det i min hand finns ett paket Arla mild naturell lättyoghurt. Eller alltså den behöver inte vara mild, braska på med syrligheten! Den behöver inte vara lätt, braska på med fettet! Den behöver bara vara naturell, på riktigt! Så i morse då jag insåg att i den här yoghurten finns inget tillsatt socker var jag tvungen att snabbt i mitt huvud komma på fem anledningar till att inte bosätta mig i Seoul för evigt. Jag hann komma till att jag saknar att pussa på min pojkvän och att få nackmassage när man kollar på lyxfällan hemma hos Etti innan jag liksom återigen slukades av känslan av att det var riktig yoghurt jag åt. Det var som om min familj plötsligt skulle ringa och säga: Vi står här vid något som heter Anam station, är det nära dig eller? Alltså som ett återseende som man längtat kanonmycket efter men inte är det minsta mentalt förberedd på och som nästan gör en deprimerad eftersom man hunnit inte fått ha de där dagarna av genuin toklängtan innan själva återseendet.

Ok sorry för det här extremt långa inlägget som mest visar att jag är en lite sådär lagom labil människa en halv vecka före mid-terms.