Seoul, Korea

I lördags köpte jag äntligen en fungerande förlängningsadapter med extrauttag. Nu kan jag äntligen göra flera elektroniska saker samtidigt typ ladda mobilen och blåsa håret eller sitta vid datorn och titta på TV. TV:n har kommit att bli lite av en kär vän på kvällskvisten. Alla säger att man lär sig bra koreanska av att kolla på koreanska dramaserier, men jag vet inte. Det är inte så ofta som jag behöver kunna säga saker som:

- Du är inte min far!
- Hon är död, hon kommer aldrig att besvära oss mer.

Däremot skulle jag vilja kunna säga:

- Ska vi dra ner på stan?
- Snygg tröja!

då är de koreanska ungdomsprogrammen ganska bra. Förutom att de alltid innehåller en obligatorisk pinsam blind date där någon stackars töntig tjej stylas för att få gå med den coola killen på date. Där snappar man upp ett och annat ord. För att inte tala om att först läsa svenska tidningar och sedan kolla på koreanska utrikesnyheter. Det roliga med koreanska nyhetssändningar (och alla andra koreanska program för den delen) är att det avslutas med programledarna blir tysta och bugar djuupt och länge. Inte som i Sverige där nyhetsankaret ska låtsas som att Väder-Lage är Sveriges roligaste man.

Jag har kanske 30 TV-kanaler och av dessa är två helt ägnade åt brädspel. De sitter vuxna människor och spelar, kommenterar och diskuterar Kinaschack och annat skojigt. Här ska det snart bli match.

Mångakoreaner vill att den amerikanska närvaron i landet ska minska. När man ser att de rekryterat en levande mupp till TV:s engelska språkkurs kanske man kan förstå dem.

Koreanerna har sin egen God-channel. Här visas det TV-gudstjänster dygnet runt när det inte är ungdomstid. Då är det kurs i hippa kristna sånger.

En typisk koreansk dramaserie. Den skadade polisen har kommit in i sjukhustältet och nu får hon sitt sår baddat av den här killen. Tre sekunder senare kysser de varandra.