Seoul, Korea

Nu sitter jag här. Nyduschad, oinsmörjd (förklarar strax varför) och kan bara pusta ut. Jag är framme, i mitt nya hem och allt är bra!

 

Först bara om mitt enda problem under resan:

Somligas roffarbeteende kan straffa sig genast. (Frosseri i gratisgrejer på flygplan är väl en av de sju dödssynderna?) Jag och min nya stolsbästis (en artonårig tjej från Taipei som hette Wendy ? inte Harry Potter-tjejen) har kutat igenom hela Hongkongs flygplats för att komma till vår gate. Det är 34 grader celsius i luften, luftfuktigheten är väl någonstans mellan 95 och 100% och vi inser att trots att hon ska till Taipei och jag ska till Seoul ska vi alltså åka med samma plan (planet mellanlandade i Taiwan men fortsatte sedan till Sydkorea). Vi är helt klart törstiga. Vi behöver vatten. Så vi ber om vatten och snart kommer en liten bricka med två vattenglas. Det var kanske inte så att man brände sig på glaset men vattnet var varmt. Det är visserligen inte serverat i bon aqua-muggar som tidigare men va tusan. Är man törstig så är man. Eftersom jag inte är en person som gillar att berätta detaljer om diverse åkommor så tänker jag inte säga mer än såhär: Jag mådde inte bra efteråt. Vattnet kommer väl från någon smutsig flygplanskran. När den glada servitrisen kom med min matbricka någon timme senare åt jag ingenting. Nada. Jag drack ett glas äppeljuice. Jag stirrade lite surt på mina medpassagerare som åt av den kinesiska maten eftersom stanken gjorde mig illamående till tusen. (Kinesisk mat luktar likadant oavsett rätt, det luktar som en burk pulverbuljong). När jag senare berättade (utan detaljer) om det här för min buddy Mia tittade hon på mig med en blick som sa ungefär ?Du gjorde vad? Du drack av något som kan ha varit kranvatten??. Tydligen så dricker man inte kranvatten i Asien. Jag trodde bara att den rekommendationen gällde turister. Det gjorde det inte. Jag kräktes lite till på bussen på väg till mitt nya boende (se där, där fick ni detaljer!).

 

Nu till det som gått bra, dvs, so far allt annat (peppar, peppar). Vi kom fram i tid. Jag blev insläppt i landet. Min väska låg och väntade på bandet (Stockholm-London-Hongkong-Taipei-Seoul, chansen att den inte skulle ligga där var stor). Mia möter mig och är supersympatisk. Här är alltså, kvällstid 28 grader C. Luftfuktigheten aldrig lägre än 60 % ( Idag var den 95 %). Det är sauna här. Men det finns air condition typ överallt (även i den lilla skabbiga kvartersbutiken).Vi (jag och Mia) tar en buss som med rätta heter bus-limousinservice, härlig air condition och säten breda som de bara är i hemmabiosalonger hos amerikanska basketspelare/hiphop-producenter (jag vet det för jag har sett Cribs). Bussen stannar typ 200 meter från mitt nya hem. Vi lyckas köpa vatten. Vi blir helt jättefint mottagna på Crimson house. Landladyn tycker att det är fantastiskt att jag kommer från Uppsala. Det är ett ärorikt universitet översätter Mia kvinnans koreanska utläggning. Universitetets rektors barnbarn vill tydligen träffa mig för att jag kommer från Sverige (jag fattar nada). Jag får veta att det bara är chosen people som får bo här och att jag är en av dem. Jag lyckas nästan betala allt jag ska. Mitt rum är bättre än på bild. Det är faktiskt helt fab för att vara Sydkorea. Inte alls så litet. Massa förvaringsutrymme. Toalett och dusch (som man delar) är fräscha.

   

 

Imorgon börjar introduktionsdagarna. Det går ett rykte om en stadsvandring. Uuuu. Stadsvandring i 33 grader och luftfuktighet 70. Fördelen med hög luftfuktighet förklarade Mia är att man inte behöver smörja in sig så ofta. Man är liksom aldrig torr.