Seoul, Korea

Jag vaknade och mådde liiiiite bättre på snuvfronten men med en härlig feber. Var mest trött och jag kände mig kanske som världens ensamaste människa. MEN sen "snackade jag lite mä mossan" som för övrigt (och med det uttalet och ordvalet) är Tommy Polis, närpolis i Tingsryds kommun, bästa knep mot alltifrån ungdomsfylla till snatteri ("Man måste våga snacka om de hära grejerna hemma över köksbordet"). Sedan tog de blyga norrmännen bladet från munnen och började berätta lite om deras roundtrip här i Kalifornien. Jag fattade nästan allt. Till exempel att San Fransisco är mer "koseligt" än LA.

Sen läste jag en kritisk rapport om Rättvisemärkt. Helt klart läsvärd! Sen ringde Patrick och det var väldans trevligt. Sen var jag rätt peppad för att bege mig ut på stan trots allt. Tog spårbussen, alltså inte Huset Fullt-spårvagnen utan en modern trolleybus som det heter på ryska. Man kanske kan förstå att vissa väldigt right wing tycker att det mest bor hippie communists i den här stan. Jag hamnade på Haight Street som är någon slags signaturgata för The summer of love. Och visst såg man väl en och annan långhårig gammal hippie som hade bedövat insikten av att 60-talet var över med lite för mycket kemiska substanser, men överlag skulle jag säga att stadsdelen har åldrats med helt klart värdighet. Och utsikten! Plötsligt bara stod jag på en utsiktspost på en lekplats i Hippieparken nr 1 Buena Vista Park och vädret var fab och jag såg bron! Och plötsligt var det lite som att förkylningen inte gjorde något och inte heller det faktum att jag andades som genom ett sugrör efter den branta backen på väg till utsikten. Det var lite som Hello Saferide sjunger i låten som fick mig att vilja åka hit:
"I was filled with so much hate until I saw the Golden Gate" och hat vet jag inte men på mycket gott och fint humör blev jag och sen bara följde skönhetsupplevelse på skönhetsupplevelse och jag fattade verkligen varför så många människor älskar den här stan. Jag vandrade vidare förbi otroligt vackra och pittoreska små San Fransiscovillor (antagligen lite fler aktieanalytiker och IT-miljonärer som lever där nu än då det begav sig och typ Grateful Dead och Janis Joplin befolkade området) i jakten på Castro.

Castro är de homosexuellas kvarter och tas alltid som exempel när man ska prata om övergången från 70-talets glada dagar med free love mellan män (som alltid ser ut som originaluppsättningen av Village People i de där dokumentärerna) till 80-talets HIV-epidemi. Stadsdelen drabbades jättehårt och jag var väl beredd på att komma till en rätt sliten stadsdel med rätt mycket sorg, politisk aktivism och dekadens. Men alltså då glömmer man ju det faktum att det fortfarande är bögar som bor där och lever sitt vardagsliv där. Stadsdelen var kanske en av de snyggaste, mest välmående jag varit i ever. Frukten i affärerna var snyggare upplagd än på andra ställen, allt var organic och nutritional. Servetterna på restaurangerna var lite snyggare upplagda än på andra ställen. Folk var lite mer välklippta. Personalen på Body Shop hade en lång utläggning om att det (hör och häpna) ryktas och skvallras om att den här julen var den sista med Cranberry som juldoft hos Body Shop så det var lika bra att jag laddade upp rejält med Cranberry Body Butter. Och i vissa affärer jobbade bara exil-koreaner. Det var precis som i en Stand Up av Margaret Cho.