Seoul, Korea

Helena lyckades fixa med mig på hennes studentboendes utflykt till Seoul tower ikväll.  Nu kommer tre helt sanna meningar som låter som de är klippta ur Packat och klart, så om ni kräks av reseprogram: hoppa över dem! Åh det var så fint vid Seoul tower. Utsikten över 10-miljonerstaden Seoul var magnifik. Helt klart värt den ganska läskiga bussturen upp till tornet. Koreanska bussbolag måste ha modig/dumdristig och lite arg som ett anställningskrav.

   
Tornet står på ett berg mitt i Seoul. Det är 360 graders utsikt.


Det är stor bebyggelse på alla sidor. Här är södra delen av staden.

Igår kväll bestämde jag med ett stort gäng killar att vi idag, gemensamt, skulle åka till det koreanska migrationsverket och registrera oss. Något som varje KU-student måste göra. Inte jag, utan kanske en av amerikanerna, föreslår 10.00 vid universitetets stora ingång. Sedan blev det Sojucoctails och koreansk öl och jag funderade nog på hur smart det var att tacka ja till att sjunga karaoke till klockan 02.30 igår men nog klev jag upp och traskade till stället på utsatt tid. Vilka är inte där? Jo killarna som gick först igår. Vilka är där? Jo Philip som var en av dem som var kvar sist och sjöng karaoke och sedan en kille som jag glömt namnet på, en korean-amerikan från Missouri. Jag tänkte kanske uppehålla mig lite kring den här killen för han liksom framkallar sidor hos mig själv som jag inte gillar. Innan jag åkte till Korea brukade jag ändå ganska envist försvara amerikaners livsstil. Jag propagerade starkt för att den svenska bilden av amerikaner var endimensionell och anekdotisk. Problemet med den här killen är bara att han bekräftar alla fördomar om lata amerikaner samtidigt som han är väldigt sympatisk och självreflexiv. Den här killen är inte korkad. Han är tvärtom väldigt medveten om att han är himla lat och kanske tar en portion för mycket när det bjuds på middag. Det är ändå så att jag önskar att han liksom vore antingen eller. Lat och självgod eller Pigg och självreflexiv. Nu får ju liksom både de som säger att amerikaner är tjocka och åker bil överallt och jag som menar att det finns massa amerikaner som visst har förmågan att se sig själva utifrån och vet saker om världen rätt. Hursomhelst vaknade en inre Dr Phil när jag åkte tunnelbana i en halv evighet med den här killen. Från hans mun kommer sävliga citat som: Jag kan inte sluta äta fast jag är mätt, jag kan äta tre skålar vitt ris, så gör man inte i Frankrike. Eller vad sägs om: Jag går ner två kilo i veckan (märk väl att killen använder kilo-systemet och inte pound) om jag bara äter koreanskt och ingen pommes frites. Eller min personliga favorit Jag går ungefär 50 meter om dagen annars åker jag bil överallt.

Det liksom bara kokar inombords och jag har lust att säga: Men du vet ju redan vad som är problemet, du vet redan hur du ska åtgärda det, sätt igång!

Men jag är finkänslig och väluppfostrad så jag bara nickar lite och säger Oj då, ja det låter inte hälsosamt. Fast när han haft utläggningen om att han planerar att gå ner 17 kg när han är här och att han inte känner sig hungrig och två minuter senare börjar planera sin lunch som måste innehålla två kanske tre hamburgare och pommes till då säger jag Oj, det låter inte så koreanskt. Killen rycker på sina axlar, hans liksom oformliga kropp och ovårdade moppemustasch gungar lite när han långsamt gnäggar I know, its just who I am. Hööö, hööö. Han ser ut som Barbaskön.

Oj det blev en lång utläggning och då har jag ändå så himla mycket mer att berätta om den här killen. Nåväl registreringen. Vi hade fått höra att vi åtminstone skulle förbereda oss på en tre timmar lång väntan. En grupp som var där i tisdags hade haft tur som bara fick vänta i 45 minuter. Så vi kommer dit och tar våra kölappar och börjar fylla i blanketterna och plötsligt när jag kommit till ungefär halva blanketten så är det mitt nummer. Jag klarar av mitt ärende på 2 minuter blankt och sedan är det bara att vänta på ni vet vem som tar lite längre tid på sig att klara av sitt ärende. Under tiden råkar jag ut för en stor pinsamhet när jag lite snabbt slinker in på den superfräscha toaletten och börjar tvätta händerna och plötsligt inser att det står en vattenkastande man och glor lite besvärat på mig. Det är inte bra att gå in på en toalett och tänka Nej men kolla vilka fräscha pissoarer utan att tänka följdtanken Jag har gått fel.

Mitt svenska medborgarskap sparade mig dessutom 50 000 won idag. Tydligen kostar inte multiple-entry-visa för svenskar någonting på grund av ett bilateralt handelsavtal. Min Sverigekärlek har aldrig varit så stor och intensiv som här. (Shirin skulle vara så stolt) Naturligtvis kommer Barbaskön och lägger smolk i min lilla svenska glädjebägare när han långsamt hasplar ur sig att amerikaner automatiskt får ett mutiple-entry-visa.

Det blev en liten utgång igår kväll med ett gäng som bestod av enbart tysktalande och så jag då. De försökte verkligen hålla sig till engelska vilket var rart av dem. Idag har jag registrerat mina kurser, skaffat ett enrollmentintyg och handlat lite pappersgrejer. Efter en kort paus hemma gick vi ut ett gäng till Dongdaemun market. Där kunde man handla en massa billiga grejer men jag kom bara hem med en hårfön. Från en foodcourt i en 11 våningar hög supermarket kunde man blicka ut över omgivningarna, fint! Där åt vi middag (se bilden). Nu är jag trött som en tok och måste verkligen sova.

Park bara tittade oförstående och log. De hade tydligen pratat om att det här var en bra telefon och de var båda nöjda med dealen. Sen ringde telefongrabben till mobiltelefonoperatören och det lät ungefär som när folk ringer in till RingP1 och Nu är heligt förbannade på den här regeringen och att de inte tar tag i vare sig invandringen eller ökar anslagen till psoriasisforskningen.

Nej han bad tydligen bara att få prata med någon som kunde mitt ärende. Till slut kom jag ut med min nya mobiltelefon, sedan lyckades jag åka hem med tunnelbanan alldeles själv. På bilden ovan ser ni stället där vi satt och skrev kontraktet. Nedan en bild från tunnelbanan.  

Efter besöket på Technomart åkte jag och min buddy Sun Young till Homeplus som är en koreansk motsvarighet till typ Maxi. Det ägs av Tesco. Ganska dyrt men bra utbud. Köpte storpack med yoghurt 4 x 8 portionsförpackningar. Müsli finns dock inte i Korea. Alla ni som kommer hit MÅSTE ta med müsli! Lova!

Klockan är 21:25 lokal tid och jag har kommit hem från både dagens citytour i Seoul och lite strosande i hoodsen på egen hand. Eller strosande och strosande. När det är 30 grader varmt och himla fuktigt handlar det mest om att gå in i så många butiker som möjligt för att få lite svalka.

Dagens citytour började 08:40 med samling på campus. Därefter trycktes vi utbytesstudenter och våra KU-buddys in i ett par kitchiga bussar som körde till National museum of Korea. Det var fint där även om jag mest gick runt och snörvlade. Jag har tydligen åkt på den lilla öron-näsa-hals-åkomma som nästan alla utlänningar som kommer till Korea drabbas av. Är man inte van vid luftföroreningar och fuktig luft så får man någon slags allergisk reaktion om man har tur och någon slags öroninflammation om man har otur. Jag tryckte i mig en receptfri allergitablett som jag hamstrat ifrån Apoteket innan jag åkte. Det fungerade lite grann tror jag. I Korea är det tydligen big no no att snyta sig offentligt. Koreaner snyter således inte ut sina luftföroreningar utan drar hellre upp dem och låter dem ligga och götta sig i bihålorna. Jag har därför gått runt och gömt mig bakom diverse buddhafigurer och 600-tals vaser för att lite diskret snyta mig.

Sen åkte vi och åt klassisk koreansk mat och det var starkt men gott. Man har stora och mellanstora tallrikar i mitten av bordet med olika koreanska rätter och så plockar man vad man vill ha till sin lilla tallrik. Inget för den med bacillskräck när alla sitter där med sina pinnar och hämtar kimchi, bulgogi, bibimguksu och min nya favo som jag tror är bindaetteok (mungbönspannkaka). Man hämtar liksom mer konstant under själva måltiden. För att bespara alla min lilla Seoulsnuva tog jag all min mat med en sked som jag inte använde till något annat.

Vi handlade lite souvenirer och istället för att köpa tacky sidengrejer och annat tjafs har jag kastat mig över allt som är gulligt. Vilket är en närmast omöjlig uppgift eftersom allt är gulligt här. Jag börjar lite grann förstå alla de här emo-ungarna som läser manga och vill åka till Japan för att samla på små björnar och andra gosedjur som man kan ha hängande i sin mobil till exempel. Jag har köpt söta näsdukar och någon slags ultimata minttabletter. Innehåller både kalcium och vitamin C. Hello Kitty var på utsidan. Jag köpte lite annat smått och gott som jag kanske kan fota och lägga upp senare.

Sen var vi på en klämmig och svängig musikal/dansuppvisning som hette Nanta. Tydligen jättepopulär både i Korea och på Broadway. Det handlade om några trummande kockar. De var riktigt, riktigt duktiga.

Nu börjar folket här visa sina fotoskills. Första dagarna tittade alla väldigt skumt på mig när jag fotade allt jag såg och jag kände mig som den där svenska stereotypen av maniskt fotande japaner när jag gick runt där och fotade? ja bland annat japaner. Men NU, nu plockas minsann kamerorna fram. Har insett att japanerna inte tycker att koreanska skyltar är lika exotiskt som jag tycker. Däremot gillar de att fota det mest exotiska de hittar här, dvs mig. De poserar gärna runt mig. De är dessutom små och smala så jag ser ut som Big Foot på deras foton men jag bjuder på det. Hade min gråa klänning som jag fått av Etti idag och samtliga japaner i min grupp sa att den var söt. Om japaner tycker att en klänning är söt, ja då är den söt. En tjej drog slutsatsen att jag är en tjej som gillar music and art.

Soo Ryun berättade idag att anledningen till att vår hiss är numrerad 1, 2, 3, F, 5 beror på att nummer fyra är dödens nummer eller liknande. Vad som däremot är lite skojigt är att de struntat i att numrera rummen med F istället för 4. Vilket innebär att om man bor på våning F (vilket jag gör) så är man ändå inte helt safe från otur och död. Jag skulle kunna kalla mitt rum för dödselvan (411). En österrikare drog ett skämt i hissen idag som jag fattade först en halvtimme senare (då hade jag gått av hissen och sagt hejdå till österrikaren) - Imagine living in room 413. Han menade antagligen att det är dubbel otur. Vem bor där om inte stackars Soo Ryun (Virginia Tech). Det kanske är därför hennes internet krånglar?

Appropå tysktalande och skämt så har jag blivit lite mobbad av ett gäng tyska studenter som tycker att Uppsala låter ungefär som ett ord som betyder ?Hoppsan!?. Ungefär:

- Uppsala, jag tappade nycklarna i brunnen!

Nu är klockan 17:23 lokal tid och jag sitter och fixar lite innan jag ska iväg på middag med min grupp. Det krockar faktiskt med huspartyt här på Crimson house. Ska försöka kila iväg så att jag hinner på båda så att folket här på Crimson house inte surar. Träffade en udda men trevlig rödhårig kille ifrån London som heter Will som bor här i övrigt känner jag bara Soo Ryun här och en österrikare som jag tyvärr glömt namnet på. Om någon vecka flyttar fler in här. En kille från Frankrike och en tjej från Finland.

Har träffat båda svenskarna nu. De är jättetrevliga. Tydligen ska det komma en tjej från Växjö universitet hit också, men jag har åtminstone inte sett henne.

Idag var vi på en workshop i hur man beter sig i Seoul. Intressant, minst sagt. Jag råkade dessutom sitta på tönt-pluggis-platsen längst fram i skolbänkar à la amerikansk highschoolfilm (bordet och stolen satt ihop). Läraren var den blekaste man som Kanada kunde uppbåda. Han är någon slags viktig person på internationella kansliet. Man kan se en bild här. Först tror man att bilden bara består av koreaner men sen inser man? där är han! Kanadas blekaste man. Nåväl han var väldigt sympatisk och kunnig och hade bott i Seoul i 3 år. Hans namn låter som något från Harry Potter.

Grindarna till universitetet


Jag kom i bra tid till introduktionen. Där blev jag placerad i grupp 2 där bland annat min buddy fanns med. Jag hamnade bredvid Soo Ryun från USA och Laura från Tyskland. Idag har vi fått e-mailadresser och information om kursregistreringar, uppehållstillstånd, sjukförsäkring och allt annat nyttigt. Vi har fått äta gratis i skolcafeterian, jag valde en panerad fisk med ris vilket ungefär 80 % av utbytesstudenterna gjorde. För att inte förolämpa värdarna så tog jag en liten tallrick kimchi, en syrad sallad (mycket god) och koreansk yoghurt (inte så god).

För ganska länge sedan berättade jag här i min resedagbok om en jobbig kille från Kanada som också ska vara utbytesstudent. Jag såg honom idag. Eller ska jag säga hörde? Eller ska jag säga upplevde? Den killen gillar att synas, höras och bara vara på ett sätt så att alla märker att han är närvarande. Så himla mycket intressant att komma med tyckte jag nog inte att han kom med. Jag hoppas sannerligen inte att han har law som major för då hoppar jag tusan över till faculty of computer engineering eller vad tusan som helst.

Jag har alltid tyckt att folk som irriterar sig på andra människor som blandar samman Sverige och Schweiz är lite töntiga. Idag blev det dock lite jobbigt när jag inte ville vara otrevlig mot en KUBA (inte min egen) och fick spela med och nicka när hon glatt berättade om hur mycket hon gillade Sverige - den stora chokladnationen. Jag har också hittat på att svenskar inte gillar Nokia. Det var liksom inte så att jag ljög, jag bara såg hur det glödde i ögonen på en kille som ville att jag skulle säga att det fanns en fight. Så jag sa det.

Klockan är 22:10 här nu och jag ska nog ta och göra mig redo för sömn. Godnatt

Nu sitter jag här. Nyduschad, oinsmörjd (förklarar strax varför) och kan bara pusta ut. Jag är framme, i mitt nya hem och allt är bra!

Först bara om mitt enda problem under resan:

Somligas roffarbeteende kan straffa sig genast. (Frosseri i gratisgrejer på flygplan är väl en av de sju dödssynderna?) Jag och min nya stolsbästis (en artonårig tjej från Taipei som hette Wendy ? inte Harry Potter-tjejen) har kutat igenom hela Hongkongs flygplats för att komma till vår gate. Det är 34 grader celsius i luften, luftfuktigheten är väl någonstans mellan 95 och 100% och vi inser att trots att hon ska till Taipei och jag ska till Seoul ska vi alltså åka med samma plan (planet mellanlandade i Taiwan men fortsatte sedan till Sydkorea). Vi är helt klart törstiga. Vi behöver vatten. Så vi ber om vatten och snart kommer en liten bricka med två vattenglas. Det var kanske inte så att man brände sig på glaset men vattnet var varmt. Det är visserligen inte serverat i bon aqua-muggar som tidigare men va tusan. Är man törstig så är man. Eftersom jag inte är en person som gillar att berätta detaljer om diverse åkommor så tänker jag inte säga mer än såhär: Jag mådde inte bra efteråt. Vattnet kommer väl från någon smutsig flygplanskran. När den glada servitrisen kom med min matbricka någon timme senare åt jag ingenting. Nada. Jag drack ett glas äppeljuice. Jag stirrade lite surt på mina medpassagerare som åt av den kinesiska maten eftersom stanken gjorde mig illamående till tusen. (Kinesisk mat luktar likadant oavsett rätt, det luktar som en burk pulverbuljong). När jag senare berättade (utan detaljer) om det här för min buddy Mia tittade hon på mig med en blick som sa ungefär ?Du gjorde vad? Du drack av något som kan ha varit kranvatten??. Tydligen så dricker man inte kranvatten i Asien. Jag trodde bara att den rekommendationen gällde turister. Det gjorde det inte. Jag kräktes lite till på bussen på väg till mitt nya boende (se där, där fick ni detaljer!).

   

Imorgon börjar introduktionsdagarna. Det går ett rykte om en stadsvandring. Uuuu. Stadsvandring i 33 grader och luftfuktighet 70. Fördelen med hög luftfuktighet förklarade Mia är att man inte behöver smörja in sig så ofta. Man är liksom aldrig torr.

Befinner mig just nu 10 120 meter ovanför marken, 1674 km från Hong Kong. Där nere någonstans finns Lanzhou, centrala Kina. Klockan är 5.00 i Sverige men redan 11.00 i HongKong. Vi är framme om 2,5 timme. Allt det här vet jag inte på grund av någon slags inre kompass utanför att jag gått ifrån movie-mode på min lilla TV-skärm i stolsryggen framför till GPS-mode vilket jag verkar vara ensam om att uppskatta här på planet. Alla andra tycker att hårdkokt Honkong-aktion eller dokumentärer om Nick och Aaron Carter textade på kantonesiska är en höjdare. Nåväl, jag har också konsumerat lite skräp-TV med kantonesiska subtitles. Hollywoods värsta mammor och Hollywoods värsta skilsmässor. Förvånansvärt nog var det tämligen ofta som personerna i den ena även förekom i den andra. Britney Spears är både en dålig mamma och blev rejält krävd på cash efter skilsmässan från K-fed. Sånt man lär sig av E!-channel. Liksom att Neil Diamond unnade sin fru vartenda öre av den hälft av hans förmögenhet som hon roffade åt sig. Eller att Paul McCartney inte skrev något äktenskapsförord innan han gifte om sig. Hahahaha. Loosigt. (Nu kom min urtrevliga steward förbi och gav mig en våtservett, jag såg kanske ut att behöva en). Jag sitter närmast fönstret, sedan är det en tom stol och sedan en tjej från Hongkong (antar jag). Jag tror att hon från början tänkte: ?Ahaa, we could be friends? (nu fick jag äppeljuice av stewarden, helt oprovocerat). Hon hjälpte mig upp med min lite för tunga väska och höll på att få den på sig (jag fick den på läppen när jag skulle hiva upp den på planet till London). Sedan dess har hon inte sagt så mycket och jag antar att det beror på att hon har insett att jag är kusinen från landet som måste prova alla funktioner, testa allt man blir erbjuden. Jag sitter bl.a. och sparar på lite torkad Guava som de delade ut tidigare. Jag har dessutom fotat alla grejer som delats ut som jag tyckt varit roliga (vilket är en hel del). Vi fick till exempel ett litet kit som bland annat innehöll ett par mjuka sockar. Hur fint är inte det?

Min stolsgranne har dessutom hunnit klämma en stor del av sista Harry Potter-boken. Nu sitter hon och kollar på Hongkongs motsvarighet till MTV. I smyg så anar jag att hon är lite förtjust i en av killarna i färgglad sportjacka som just nu blir intervjuad. Hon ler ett belåtet leende så fort han säger något.

Fick ett nytt mail från Sun Young som hade kollat upp att det nog inte var så lätt att flytta in direkt på tisdag när jag kommer. Inte bra. Dessutom har de varit sega med att konfirmera att man faktiskt fått sitt rum på Crimson house, inte bra det heller. Det positiva i all den här röran är att det verkar som att universitet hjälper till att fixa temporärt boende och att Sun Young är stabil som få. Hon fixar och kollar och ska minsann se till att det löser sig. Skönt, skönt.