Seoul, Korea

I morse insåg jag att jag tackat nej till aktiviteter två kvällar i rad och att min första helg i Seoul, en stad med någonstans mellan 10 och 13 miljoner invånare och ungefär lika många saker att göra, bestod av två hemmakvällar. Visserligen gjordes ganska mycket nytta under de där kvällarna men för att helgen inte skulle kännas helt tragisk tänkte jag att jag helt kunde ägna den helt åt nyttigheter så jag premiärtvättade i Crimsonhouse tvättstuga. När jag väntade på att tvätten skulle bli klar insåg jag att jag var hungrig men att jag behövde mer näring än vad en lättsockrad yoghurt kan erbjuda. Så jag bestämde mig för att gå ut på stan och reka efter ett smaskigt grillspett eller liknande. Det mesta i min absoluta närhet var stängt kunde jag konstatera efter en sväng runt kvarteret i sisådär 31 graders värme med hööög luftfuktighet.  

Jag masade mig iväg till nästa kvarter men det var mest motorcykelaffärer som var öppna och ställen där skabbfaktorn faktiskt satte en mental gräns för att gå in alternativt att matsedeln varken var på engelska eller innehöll bilder. Nu började hettan bli så stark och gränsen för vad min kropp var nådd så jag släntrade över den stora vägen och gick in på campus till universitetets italienska matställe. Det stred dock mot alla mina principer att svulla en pizza i det här läget eftersom jag faktiskt var ute efter koreansk snabbmat så jag beställde in det billigaste de hade på menyn (en enkel espresso) för att kunna kyla ner mig lite utan att snylta alltför mycket. Nåväl espresson smakade Korea. Jag vet inte om det är vattnet eller vad det kan vara men Korea har en särskild smak och så smakade espresson.  

Efter att ha nästan druckit upp hela min espresso så kände jag mig himla naken. Jag hade på mig mina shorts från GAP som ändå är ganska borgerliga och kyska men på överkroppen hade jag ett linne med spagettiband. Alltså mycket smala band. Inga koreanskor har linne med spagettiband. Knappt några koreanskor har linne överhuvudtaget. De har söta kortärmade blusar, fina t-shirts eller klänning med en liten kortärmad kofta till. Alla som känner Etti Igell kan frammana bilden av Ettis klädstil. Så klär sig koreanska tjejer. Sött klädd utan att vara överdrivet gulligt. Mjuka pasteller. Ser inte svettiga ut i värmen. Gör alltid det bästa av sin figur. Matchar snyggt. Så ser inte jag ut. 

Efter espressons koffeinkick frammanade jag lite extra krafter att fortsätta leta lunch. Efter bara några meter insåg jag vart jag skulle gå. Young Chul Burger! Det roliga är att jag gått förbi deras skylt hela veckan och tyckt att det var så himla roligt att de stoppat kiwi och jordgubbar i ett bröd tillsammans med kött och kallat det Classic burger. Så jag beställde naturligtvis min Classic burger för 2 000 won (ca 15 kronor).  Istället för jordgubbar fick jag dock tomatskivor. Vilken besvikelse tänker ni. Näe inte alls, här verkar man äta tomat som en frukt. När vi var på traditionell koreansk middag bestod efterrätten av tomatskivor (inte konstigt att folk är så smala här). Hursomhelst, kiwi i hamburgare (köttet var nog kyckling tror jag): Inte dumt alls.  

Sen gick jag till en närbelägen hårsalong och fick mitt hår fönat. Lyx, lyx, lyx. Jag lyckades dessutom kommunicera allt genom att peka på hårfönen: Jag vill ha håret fönat och få dem att känna på mitt fuktiga nytvättade hår: Det behöver inte schamponeras. De två människorna på MeYou hairsaloon stylade mitt hår fint men den sista touchen fick det att se ut som en koreansk nyhetsuppläsare men det var lätt bortfixat. Jag gick därefter och köpte lite vatten och en liten burk med tallskottsjuice. Det var faktiskt himla gott. Smakade som det luktade i min naturruta som jag hade på lågstadiet. Det vill säga frisk, småländsk skog. Jag skulle gissa på att stormen Gudrun totalförstörde träden i min naturruta. 

Nu var jag både mätt och snygg i håret och det vore ju synd att gå hem. Så jag tog tunnelbanan till Dongdaemun Stadium där jag hade hört att det skulle vara roligt. Det var det inte. Sen var jag så sjukt himla dumsnål att jag inte tog tunnelbanan 900 won ≈ 5 kronor utan gick i kokande hetta i säkert fyra kilometer till jag kom fram till de verkliga roligheterna. Myong-Dong. På vägen lyckades jag passera något slags emo-läger. Svenska emo- och animefreaks hade noll och inget att komma med jämfört med sina asiatiska föregångare. Jag lyckades också gå genom hela lamp/lysrörsdistriktet. Under en kilometer fanns det INGA andra affärer än sådana som sålde lysrör och lampor. 

Till slut kom jag fram. Hamnade i de flottare områdena av ett stort shoppingdistrikt. På smoothie king hängde koreanska brats och jag åt en valnöts- och mandelmuffin som påstods vara nyttig och bläddrade i koreanska Tatler. Därefter lyckades jag stöta på en affär där de sålde vita t-shirts i dammodell för 2 000 won (dvs ungefär 15 kronor). Jag köpte mig en och gick sedan och bytte om lite diskret i ett provrum. Jag körde den koreanska stilen: Linnet utanpå t-shirten och plötsligt kände jag mig så himla mycket mer påklädd. Sen strosade jag runt och bara insöp söndagsshoppingen. Lyckades till slut hamna nere i på källarplan på Seouls motsvarighet till NK och deras matavdelning. Efter att besökt två stora koreanska matbutiker kan jag konstatera följande: Om man är hungrig men fattig kan man gå en runda där. Det finns provsmakning av ALLT. Var man än kommer står det någon och steker på lite kött eller skivar en frukt. Man kunde till och med provsmaka banan. Jag låtsades som att jag inte hade en aning om hur banan smakade. Tog ett smakprov och nickade en min som sa: Åh, det var ju inte alls dumt! 

Till slut började tröttheten ramla över mig och jag började spana efter Euljiro 1 -ga, en tunnelbaneuppgång på den gröna linjen som jag på något sätt fått för mig fanns helt i närheten. Efter att ha irrat runt ett slag stannade jag ett gäng på tre koreanska tjejer och frågade om vägen. Deras engelska var väldigt, väldigt dålig. Efter att ha rådslagit lite sinsemellan säger den ena tjejen I'm going to Euljiro 1 ga och jag frågar och jag kan hänga på henne och hon nickar. Sen traskar vi och det tar tid och det är långt. Jag överdriver inte om jag säger att vi gick två kilometer och då stannar hon plötsligt och pekar att här är stationen (vilket den mycket riktigt var). Sen bugar hon sig lite och så går hon åt andra hållet. Hon gick alltså två kilometer bara för att visa mig var tunnelbanestationen fanns eftersom hon inte kunde förklara på engelska. Koreaner är sååå rara. 

Nu är jag hemma igen och ikväll kanske jag ska ut med de tysktalande här på Crimson (österrikarna och tyskorna). Vi får se.

Här till höger kan du se hur vi provade banan.