Skryt, skryt och konsten att besvara en komplimang
Bland utbytesstudenterna identifierade jag redan första dagen vilka två tjejer jag tyckte hade snyggast stil och skulle önska att jag kunde byta min tradiga garderob med. En japan och en amerikan. Nu kommer det kanske skrytigaste jag har skrivit här i resedagboken så well sluta läs om ni inte gillar skryt.
För att bonda lite med den japanska tjejen satt jag mig bredvid henne på puben vi gick till efter KUBA-festen. Då kläcker hon ur sig. Oh I knew just from the start that you and I, we will become friends. You dress so nice. You seem to like good music. Jag ville egentligen saga: Men alltså jag tycker ju att du är så himla cool och klär dig så snyggt, men fick bara fram: Thank you, I love your hair. Hur otacksamt är inte det?
Amerikanskan (som kommer från Philadelphia och av utseendet att döma har koreanska rötter) har det gått trögare med. Jag har försökt le lite mot henne och hoppas att hon ska förstå att det betyder Åh vilka fina kläder du har. Jag har försökt ställa mig så att vi ska kunna hälsa på varandra men det har varit kalla handen. Vi har inte ens sagt hej. Idag hamnade vi i samma klass i koreanskan. Jag försökte mitt sedvanliga "Nämen hej vad du var fint klädd"-leende men inte en min. Nåväl efter lektionen så kommer hon fram:
Ehm, Caroline? I just want to say that I love the way you dress and matches your clothes. I chock får jag fram: Oh thanks, how kind of you. Jag måste ha verkat så himla nonchalant.
