Shopping och hungriga fiskar
Vi dras forfarande med knasigt internet här på Crimson house så nu sitter jag tillsammans med Laura (Finland), Mathias (Österrike) och Christopher från (Tyskland) och surfar på Café Crimsons trådlösa nätverk.
Igår åkte jag till Itaewon, den amerikanska delen av Seoul, för att försöka hitta en jacka. Oh my, den del av Itaewon jag hamnade i visade sig vara en mix av det sämsta USA och Korea kan uppbåda med gemensamma krafter. Nog kunde jag hitta en jacka alltid. Om jag hade varit en XXL amerikansk karl 50+ med en fabless för skrynkliga chinos och fejk-Ralph Lauren. Fula kläder, tradig stämning och deprimerande omgivning. Näe, jag åkte till Dongdaemun Stadium istället. En ganska simpel och småsjaskig marknad men världens bästa ställe för riktigt bra fynd. Förra lördagen lyckades jag köpa 15 plagg för ungefär 150 svenska kronor. Inte pjåkigt alls. Igår fick jag två stickade tröjor för ungefär 22:50 (tillsammans). Sedan lyckades jag köpa en kjol för 7:50 i området kring Sinchon.
Efter shoppingturen blev det ett besök på den by far konstigaste bar jag någonsin varit på. Då räknar jag även den där baren som jag och mamma var på i Dublin där vi åt potatismos och genom ett mirakel lyckades slippa tinnitus efter att ett glatt gäng riverdancat med sina klackar 40 cm från våra ögon eller Diamond Club med Johanna Storbjörk i Moskva. Stället hette Dr Fish och deras specialiet var fisk. Fisk som åt döda hudceller. Från gästernas fötter. Efter en smoothie och lite tårta fick man tvätta fötterna och sedan sätta sig vid basängkanten, stoppa ner fötterna i plurret och vänta på att 5 cm långa fiskar kom och började gnaga på fossingarna. Det kändes och såg ut som om de pussade foten. Jag skulle säga att det var äckligt men att fötterna (som hade traskat runt Seoul i jakt efter fynd) mådde ganska bra efteråt. Eller var det kanske det avslutande fotbadet med aromatiska oljor som gjorde susen? Inte vet jag.
Därefter valde jag, duktig och ordentlig som jag är, att inte följa med resten ut på club utan ta mig hem. Det gick utmärkt ända fram till bytet i Sindang då det visade sig att bruna linjen slutat gå. Kul. Etfer 45 minuters taxiletande lyckades jag hamna i taxibilen hos världens bästa taxichaufför. Inte för att vi förstod så mycket av det den andra sa men vi hade ganska roligt och han drog en ramsa om de tre toppuniversiteten efter att jag berättat att jag pluggar på KoreTä hackio (som mitt unversitet heter på koreanska). Därefter gav han mig fet discount på priset. Min 20 minuter långa resa, fredag natt klockan 01:30 kostade knappt 23 kronor. Ibland är det bra att komma från Swäääden och like Korea really much.
Smarriga fötter tyckte fiskarna
Igår åkte jag till Itaewon, den amerikanska delen av Seoul, för att försöka hitta en jacka. Oh my, den del av Itaewon jag hamnade i visade sig vara en mix av det sämsta USA och Korea kan uppbåda med gemensamma krafter. Nog kunde jag hitta en jacka alltid. Om jag hade varit en XXL amerikansk karl 50+ med en fabless för skrynkliga chinos och fejk-Ralph Lauren. Fula kläder, tradig stämning och deprimerande omgivning. Näe, jag åkte till Dongdaemun Stadium istället. En ganska simpel och småsjaskig marknad men världens bästa ställe för riktigt bra fynd. Förra lördagen lyckades jag köpa 15 plagg för ungefär 150 svenska kronor. Inte pjåkigt alls. Igår fick jag två stickade tröjor för ungefär 22:50 (tillsammans). Sedan lyckades jag köpa en kjol för 7:50 i området kring Sinchon.
Efter shoppingturen blev det ett besök på den by far konstigaste bar jag någonsin varit på. Då räknar jag även den där baren som jag och mamma var på i Dublin där vi åt potatismos och genom ett mirakel lyckades slippa tinnitus efter att ett glatt gäng riverdancat med sina klackar 40 cm från våra ögon eller Diamond Club med Johanna Storbjörk i Moskva. Stället hette Dr Fish och deras specialiet var fisk. Fisk som åt döda hudceller. Från gästernas fötter. Efter en smoothie och lite tårta fick man tvätta fötterna och sedan sätta sig vid basängkanten, stoppa ner fötterna i plurret och vänta på att 5 cm långa fiskar kom och började gnaga på fossingarna. Det kändes och såg ut som om de pussade foten. Jag skulle säga att det var äckligt men att fötterna (som hade traskat runt Seoul i jakt efter fynd) mådde ganska bra efteråt. Eller var det kanske det avslutande fotbadet med aromatiska oljor som gjorde susen? Inte vet jag.
Därefter valde jag, duktig och ordentlig som jag är, att inte följa med resten ut på club utan ta mig hem. Det gick utmärkt ända fram till bytet i Sindang då det visade sig att bruna linjen slutat gå. Kul. Etfer 45 minuters taxiletande lyckades jag hamna i taxibilen hos världens bästa taxichaufför. Inte för att vi förstod så mycket av det den andra sa men vi hade ganska roligt och han drog en ramsa om de tre toppuniversiteten efter att jag berättat att jag pluggar på KoreTä hackio (som mitt unversitet heter på koreanska). Därefter gav han mig fet discount på priset. Min 20 minuter långa resa, fredag natt klockan 01:30 kostade knappt 23 kronor. Ibland är det bra att komma från Swäääden och like Korea really much.
Smarriga fötter tyckte fiskarna
Kommentarer
Trackback
